Jag har fått en gåva.

En underbar förmåga.

Jag kan sova!

Jag har förstått att det inte är självklart för alla.

Men det är inte bara av godo.

Jag är inte så bra på att styra sömnen när jag ska somna.

Det händer att det sker vid fel tillfälle.

När jag var ung och nyutexaminerad fick jag jobb i Stockholm.

En lördag var jag och kompisen inne i stan och shoppade. När vi tog pendeltåget hem så hamnade vi på var sin sida om mittgången eftersom det var fullt med folk. Kompisen kunde då under kvävda fniss studera när mitt huvud sakta åkte bakåt och munnen vidöppen medans jag snarkade lätt. Hela vägen hem till Tumba.

Jag har sovit mig igenom en bilsemester också. I baksätet på en underbart skön gammal Merca. Vi var två par som bilade ner genom Tyskland och runtom i Österrike.

Jag såg minst!

Sen har jag alltid varit hopplöst kvällstrött.

Det har hänt att när vi har varit bortbjudna så har min sambo hittat mig sovandes i värdinnans barns säng.

- Vi undrade vart du tog vägen!

- Jag skulle bara vila lite.

Och hur många gånger har det inte hänt framför tv:n!

Det klassiska är att det är en film som jag har väntat på att få se. Efter en stund har jag kasat ner i liggande ställning i soffan. Då säger sambon:

- Sätt dig upp annars somnar du.

- Nädå, det är ingen fara.

...Efter en stund:

- Nu blundar du ju!

- Jamen jag lyssnar!

............zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
zzzz...

(på söndag får jag titta på reprisen på Lets Dance. Gissa varför!)