Jag är så otroligt tacksam.

Jag tittade på Malous program en morgon för ett tag sedan. Det handlade om hur fosterbarn har farit illa i Sverige. I studion fanns en man som blev fosterhemsplacerad när han var två år. Han fick vara där i tolv år och han fick stryk varje dag.

Det är sorgligt att det först när man hör om andras elände som man tittar på sitt eget och jämför!

Varför gör man så?

Jag borde känna tacksamhet varje dag.

Även om jag inte känner ren och skär lycka så borde jag gå omkring med en "må-bra" känsla i kropp och själ.

Men det är väl all stress och press som naggar på må-braet.

Allt som man ska leva upp till så att man till slut inte vet hur man har det. Inte hinner känna efter och njuta.

Tänker ibland på en strof ur en av Karin Boyes dikter:

"Nog finns det mål och mening med vår färd

men det är vägen som är mödan värd".