En dag gick jag och busschauffören till Zell am Zees badhus.

Varken han eller jag var några fenor på tyska så vi var väl inte så uppmärksamma. Vi betalade och gick in. Irrade runt en stund och försökte lista ut var man gick in till "Damernas" respektive "Herrarnas". Fanns inga sådana dörrar. Det fanns bara en dörr. Försiktigt kikade vi in  och såg till vår förskräckelse att det var GEMENSAMT omklädningsrum. Lite sent att ångra sig så vi knallade in och försökte se världsvana ut. Till saken hör också att jag inte var speciellt bekant med busschauffören på vår resa. Han råkade bara hänga på. Snabbt som ögat raffsade jag av mig kläderna och fort av med glasögonen. Tänkte att; om inte jag ser någon så ser ingen mig!

Efter simturen var det dags för bastun. En stor bastu för både män och kvinnor.

Såklart!

Trångt var det också men jag fick en plats på laven längst ned.

Tryggt invirad i handduk. Fortfarande utan glasögon.

Då öppnas dörren och ett badbiträde ställer in en kanna med "kräuterwasser" eller nåt. Nånting med örter i alla fall.

En av de bastande herrarna reser sig upp. Tar kannan och häller innehållet över de heta stenarna. Sen ställer han sig mitt framför mig. Tar av sig handduken. (Hallå! så närsynt är jag inte.)

Han börjar flaxa med handduken upp och ner.

(Vad håller han på med?)

Plötsligt slår örtångerna upp i ansiktet och allt känns rent och klart i alla luftvägar.

Som Grand Final tar mannen handduken i ena handen ocxh vevar runt ovanför huvudet som den värsta cowboy med lasso.

Jag döööööör tänkte jag. Ta mig härifrån.

Jag var dock rätt tacksam för att det var en blyg och tafatt busschaufför och inte mitt galna tjejgäng  som var med på detta badhusbesök.

Det hade slutat i totalt skrattkaos.