Den häftigaste upplevelsen under resan till Zell am Zee var dagen då vi åkte "rafting", forspaddling.

Det fanns en sportaffär i Z a Z som anordnade dessa utflykter.

Guiden var en amerikan som var stationerad på en amerikansk bas i närheten.

Vi fick låna hjälm och våtdräkt och blev ordentligt instruerade.

Alltid paddla fortare än vattnet!

För att veta hur det kändes att ramla i vattnet var vi tvungna att ta ett dopp i det 0-gradiga smältvattnet.

Jo, tjänare!

Grynets snabbaste dopp ever!

Sen bar det iväg.

Svårt att beskriva, men det var väl skräckblandad förtjusning.

Vi mot forsen!

Bemästra naturkrafter.

En av tjejerna i sällskapet ramlade i. Det var lite läskigt.

Men lika fort som hon ramlat i lika fort halade vi upp henne.

Sen var det bara att paddla på igen.

Efter ett tag paddlade vi in till strandkanten. Där klev vi iland och klättrade upp för ett vattenfall. De modigaste hoppade ner från fallet och landade i en gryta som var urholkad av vattenfallet.

Jag fegade ur pga mina glasögon. Hade jag tagit av mig dem så hade jag säkert hoppat rätt ner i backen för här gällde det att ha precision.

Sen fortsatte paddlingen och den turen tog slut alldeles för fort.

Men det blev ett härligt minne för livet.

Man blir som lite trött ibland...

Alla dessa meddelanden och budskap.

Ständigt fylls vi med information.

Gör si, gör så.

Och alla lägger sig i, det finns tidnigsartiklar om allt; Hur vi ska fostra  våra barn, vad vi ska äta, hur vi ska få ett bättre sexliv. Vilka kläder vi ska ha på oss i vår för att känna oss fina.

För det är väl så med mode och märken?

Köper vi det rätta så blir vi lyckligare (och fattigare).

Och alla dessa dieter som näringsexperter krigar mot varandra med.

Värst är väl dessa patentlösningar för ett bättre sexliv.

Mia Skäringer var gäst hos Babben. Hon hade också lessnat på tidnigarnas sängkammartips. Hon beskrev det hela så här:

"Vi kvinnor pekar innåt, mannen pekar utåt.

Vi tar bara lite mer tid på oss."

Inte ens vädret kan media vara överens om. Igår kunde jag läsa att:

" Nu är våren här"

Jag kunde även läsa:

"Värsta ovädret någonsin är på väg. Klass tre-varning."

Som sagt; man blir som lite trött.

Jag tror jag konverterar till björn och går i ide. 

Har haft besök av mor och bror. Det pratades vid fikabordet om hur det var förr när jag och bror var små kontra hur det är idag för barnen här i huset.

Allt är så tillgängligt idag. Och allt går lägre och lägre ner i åldrarna. Idag ska barnen bara ha och ha och man har råd att ge dem det.

Jag var inne hos Birgitta och hon var uppriktigt glad åt att kunna köpa en ny hårtork nu när den gamla gick sönder. Själv cyklade jag ner till frissan häromåret klockan 17.55 när dottern och jag upptäckte att plattången var trasig. På några minuter var en ny för 800 kr inhandlad.

När jag var liten fanns det inte pengar till något extra. Jag minns när jag tjatade till mig en Barbiedocka. Pappa som var svag för mig tog mopeden och åkte ner på stan och köpte en till slut. Lyckan var total. Mamma tyckte att jag var för liten.

På 80-talet jobbade jag på fritids. Där fanns en tjej som levde ensam med sin mamma. Varje gång hon gick till tandläkaren så fick hon en ny Barbiedocka. Hon hade ett femtontal Barbies.

När jag var barn så hade vi ingen bil men vi hade en stor båt som pappa hade byggt. Vilka somrar vi hade på kusten och i Vänerns skärgård. Helt fantastiskt.

Idag har vi huset fullt med stora tv-skärmar, datorer och tv-spel.

Men föreslår man att man ska hitta på nåt (vi har nära till Tivedens vackra skogar och sjöar finns det gott om) så är det aldrig någon som har lust.

Men man är väl helt enkelt för slapp som förälder...

Hittade en rolig länk hos GladaKatarina. Ett program som leker med text. Jag la in Nalle Puhs sång "Tiddelipom"... Den ser ut så här:

http://www.wordle.net/gallery/wrdl/676899/Tiddelipom

Jag är inte lika smart som GK så jag lyckades inte få in den i bloggen.

Det kom jättebra och intressanta kommentarer på förra inlägget som jag vill spinna vidare på. Det var ju det här med hur man går vidare i livet när man byter arbetsplats. Birgitta och GladaKatarina skrev att man måste tillåta sig att gå vidare och ge det nya en chans. Det var väldigt klokt. Det tycker jag att jag gör och det är väl egentligen så att jag har aldrig umgåtts med arbetskamrater privat. Hur väl man än trivs ihop så räcker det ofta med att ha kul på arbetsplatsen tillsammans. Men om man har trivts bra på jobbet och haft kul tillsammans så vore det ju trevligt att träffas någon gång då och då. Nu finns det ju förstås undantag. Skogshuldran och jag fann varandra dag ett när vi började jobba tillsammans och har det väldigt trivsamt när vi gör nåt även privat.

Sen skrev Ann-Louise nåt väldigt klokt om huruvida det finns en gräns för hur många/mycket man egentligen mäktar med. Och har man ett jobb som jag där man ger och ger av sig själv till andra människor (barn mest då) så kan det vara skönt att få stänga in sig ensam i sin "grotta" när man kommer hem. Där har man ju dessutom familjen som kräver sitt.

Min kära mor har sagt att "riktigt nära vänner behöver man inte så många, men de man har ska man vara rädd om".

Min äldsta nära vän kom till min klass i trean. Sen fylldes det på med tre tjejer när vi var i 18-20 årsåldern. Det är dem som Lastbilstanten kallar för "Tösera". Igår var vi ute och käkade på en indisk resturang.

Det är en gåva att ha såna vänner där man helt och hållet får vara sig själv.  

Fick mig en tankeställare idag...och en aha-upplevelse.

Man får ju det ibland och det är väl nyttigt.

Jag ringde en kollega på min förra arbetsplats angående en kurs vi gick på i höstas.

- Jag saknar er, sa hon.

Umpf...sa jag som blev överraskad.

- Vi kanske skulle kunna ses, fortsatte hon.

Jag hängde på och föreslog ett par timmar på byns fik någon gång.

Det tyckte hon lät bra men inget blev bestämt.

Efteråt funderade jag på varför det blir så här varje gång jag har bytt arbetsplats. Jag släpper allt det gamla med arbetskamrater och allt vad det innebär.

Varför?

Är jag lat? Ointresserad? Autistisk?

Nä, inget av det.

Jag kan vara engagerad, intresserad och öppen för andra människor.

Så vad är det då?

Sanningen slog mig idag.

Lite sorgligt.

Jag tror inte att någon är intresserad av mig.

Herregud, lilla människa. Hur står det till med självkänslan, sa jag till mig själv.

Så jag har lite att jobba med......eller så får det va!

Varför är det så svårt att låta bli.....?

Alkohol - inga problem. Jag får ändå bara migrän efter två klunkar.

Cigaretter - det luktar ju så illa.

Snus - mår illa.

Godis - där sprack det!

Har gått runt med en gratiskupong i fickan från ICA i snart en vecka.

Gratisvaran gällde en 220 grams påse POLLY, valfri smak.

Inte mitt favoritgodis men gratis är ju gott.

Idag fick jag ge upp kampen.

Väl framme i kassan lämnade jag över en skrynklig, väl tummad kupong. Det skulle finnas fyra sorter att välja på. En ny med hasselnöt och coccos var jag sugen på. Hittade dock ingen så framme i kassan frågade jag efter densamma.

- Nä inte om det inte finns i godishyllan, var svaret.

Ville ju inte verka SÅ angelägen så jag tog den vanliga sorten som de hade i kassan.

Packade varorna och cyklade hem. Tog en kopp te med macka.

Sen kom suget!

Det där löjliga, oemotståndliga begäret.

Fram med POLLY-påsen!

In med alldeles för många i munnen. (Näe, inte på en gång faktiskt!)

Och vet ni vad?

Det var ju inte ens gott!

Nu var det alltså meningen att jag skulle svida om och fortsätta måla på min trapp!

Så hur hamnade jag här?

Jo, jag tänkte utfärda en liten VARNING till alla er som funderar på att måla om en trappa med tillhörande staket och spaljé.

Ta er en rejäl funderare.

Det tar en väääääääääääääldigt lång tid.

Nu har jag slipat i 14 dagar.

Krypit runt i alla möjliga och omöjliga ställningar och vinklat leder för att komma åt.

Jag har bytt slippapper 1000 gånger.

Jag har fått näsa, hjärna och hemmets alla vrår fulla med slipdamm.

Sen har jag tejpat både högt och lågt och även mittimellan med maskeringstejp.

Man vill ju inte ha färg ÖVERALLT.

Ja just det, glömde att säga att det tog evig tid att få bort slipdammseländet. Till slut gav sig dammsugaren som inte alls gillade att få in slipdamm överallt.

Nu kravlar jag runt i oändlighet med pensel och roller och skall försöka täcka varje milimeter av denna furutrapp. Hur många dimensioner finns det?

Tre (3) gånger ska det målas.

Hur tänkte jag?

(Jo; Vitt, vitt, vitt!)