Det kom jättebra och intressanta kommentarer på förra inlägget som jag vill spinna vidare på. Det var ju det här med hur man går vidare i livet när man byter arbetsplats. Birgitta och GladaKatarina skrev att man måste tillåta sig att gå vidare och ge det nya en chans. Det var väldigt klokt. Det tycker jag att jag gör och det är väl egentligen så att jag har aldrig umgåtts med arbetskamrater privat. Hur väl man än trivs ihop så räcker det ofta med att ha kul på arbetsplatsen tillsammans. Men om man har trivts bra på jobbet och haft kul tillsammans så vore det ju trevligt att träffas någon gång då och då. Nu finns det ju förstås undantag. Skogshuldran och jag fann varandra dag ett när vi började jobba tillsammans och har det väldigt trivsamt när vi gör nåt även privat.

Sen skrev Ann-Louise nåt väldigt klokt om huruvida det finns en gräns för hur många/mycket man egentligen mäktar med. Och har man ett jobb som jag där man ger och ger av sig själv till andra människor (barn mest då) så kan det vara skönt att få stänga in sig ensam i sin "grotta" när man kommer hem. Där har man ju dessutom familjen som kräver sitt.

Min kära mor har sagt att "riktigt nära vänner behöver man inte så många, men de man har ska man vara rädd om".

Min äldsta nära vän kom till min klass i trean. Sen fylldes det på med tre tjejer när vi var i 18-20 årsåldern. Det är dem som Lastbilstanten kallar för "Tösera". Igår var vi ute och käkade på en indisk resturang.

Det är en gåva att ha såna vänner där man helt och hållet får vara sig själv.  

 

Mofs..helt enkelt

21 mars 2009 09:07

Många kloka ord som jag helt och fullt instämmer med. Ha en fin helg Grynet

http://mofs.bloggagratis.se

 

birgitta

21 mars 2009 11:26

Det kan också vara viktigt att släppa taget. Jag bor i en kultur, där man gärna har kvar sina vänner, bara för att man haft dem. Inte för att man tycker om dem eller har något utbyte. Bara för att man alltid gjort så.
Och på det sättet hindrar man sig själv och sina vänner att finna nya intryck.

Ofta när man återkommer till sina gamla arbetskamrater, blir man besviken. Man trivs inte med dem längre. Vardagskittet som arbetet var finns inte och då finns inte det som gjorde att de var så trevliga att umgås med.
Och det är inget att ha dåligt samvete för.
Nya intryck och nya världar. Där nya människor ingår gör att vi kommer framåt.
/Birgitta

http://birgitta.bloggagratis.se

 

helga

21 mars 2009 12:30

De bästa vännerna känner en nästan bättre än man känner sig själv :)

http://www.helga1.bloggagratis.se

 

GladaKatarina

21 mars 2009 12:55

Mycket, mycket fint och klokt det du skriver.

Hjalmar Gullberg skrev:

Om i ödslig skog ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte vara befriande nog.
Giva om vägen besked, därpå skiljas i fred,
sådant var främlingars möte enligt uråldrig sed.
Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte borde vara så.

Behöver inte vara ångest inblandat. Kan helt enkelt vara så att ett möte bara är ett möte just då, som ger glädje. Sedan möts man kanske flera år senare och DÅ faller saker på plats. Eventuellt. :-)

http://gladakatarina.bloggagratis.se

 

nilla

21 mars 2009 17:01

Jag suktar också efter ensamhet och lugn när jag är ledig, gärna tillsammans med familjen förstås.
Möter man människor HELA tiden i jobbet på dagarna så tycker jag inte att det är ett dugg konstigt att man är en smula asocial i övrigt.

http://thenilla.bloggagratis.se

 

grynet

21 mars 2009 21:28

Mofs:Tack Mofs, ha det gott själv.
Birgitta: Ännu mera kloka ord...
Helga: Ja, så känns det ibland.
GK: Tack för dikten, Tycker om det han skriver.
Nilla. Håller med, ibland längtar jag efter att få jobba i ett arkiv, eller på ett bibliotek...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

VA TRÅKIGT ALLT ÄR! Trött, grinig och less på allt! KAN det bero på vädret??   NÄHÄÄÄÄ.... Little Miss Sunshine, where are you??!!   ...

....not! - 0,2 hekto! Ja ja...det tar tid att vända på ett ånglok! Grattis till mig i allafall. Man får vara glad för det lilla.   ...

Igår gjorde jag nåt som jag trodde att jag skulle ångra. En kompis med svart bälte i karate tog med mig som tesperson på sitt kick-pass. Han behövde en otränad 50-åring. Att jag inte dog! Nog var det kick alltid. En rejäl spark i baken at...

Innan simningen; migrän. Under simningen; ingen migrän. Efter simningen; migrän. Jag får bo i en bassäng!     ...

                                                           ÄNTLIGEN! ....har jag köpt mig en skruvdragare. Känner mig sååååå Martin Timellsk! Simning står på dagens schema. Likaså blodpudding med rivna morötter och lingonsylt. Och lite...