Min far var stor och stark

När jag var barn trodde jag (som så många andra barn trodde om sina fäder)

att han var starkast i världen.

Min far var duktig på mycket.

 En utmärkt kock.

Vilka köttbullar han kunde göra.

Och petit-choux kransar.

En duktig konstnär. Han målade i olja, kunde smida och skulptera i trä och lera. Jag fick sitta modell när han gjorde mitt huvud i lera.

Han rökte pipa och jag minns att jag tyckte om doften. Borkum Riff med whiskey-smak.

Han byggde båtar också. 

Vilka somrar man har haft. 

Nu finns han inte mer.

Men han har lämnat spår efter sig.

Jag har en smidd ljusstake som han har gjort. Jag tänder de tre ljusen och han är hos mej.

Den dagen han begravdes kom det ett telegram från min svåger.

Han hade skrivit den här dikten som väldigt väl beskriver min far:

En bra karl

med väldiga nävar

som ömsint smeker världen

aldrig färdig

alltid på väg

mot erövring och behärskning

en bra karl

en bra far

ur tiden

att minnas

med tacksamhet

och saknad

Alf Nilsson 1974

I september är det 35 år sen han lämnade oss.

Älskade pappa, jag saknar dig så.