"- Hit med lite farligheter!" skrek Ronja Rövardotter innan hon gick och aktade sig för Helvetes gapet och för att trilla i forsen.

Vår kära Astrid var en mycket klok kvinna. Hon förstod sig på barn. Och hon förstod sig på människor. Hon kunde skriva om det elementära i människors liv på ett enkelt sätt. Man förstod.

När ska man sluta att akta sig för farligheter?

Jag har tydligen inte gjort det, trots att jag närmar mig de 50.

Häromdagen när det blötsnöade som värst och jag med nöd och näppe tog mig hemmåt de 15 kilometrarna utan några incidententer så borde jag ju nöjd och glad satt mig vid köksbordet med en kopp te.

Nä!

Istället fortsatte jag ytterligare 15 kilometer på ännu smalare och moddigare vägar hem till Lastbilstanten.

Smart?

Näe, men oj vad jag fick akta mig för farligheter.

Tre gånger var det på håret att det hände något.

Först höll jag på att få en fet volvo i sidan, men jag var snabb att styra upp på trottoaren. (Tur att det inte gick någon där)

Sen fick jag bromsa in för en bil som skulle svänga höger. Inga bromsar i världen tar i snömodd så det blev till att snabbt styra över på vänster sida.

(Tur att jag inte mötte någon bil just då)

Tredje incidenten så var det bara att blunda och hålla andan när jag mötte en bil i en avsmalning.

Vad har jag lärt mig av detta då?

STANNA HEMMA!

eller: Allt går bara man tar det lite lugnt!