Det kom jättebra och intressanta kommentarer på förra inlägget som jag vill spinna vidare på. Det var ju det här med hur man går vidare i livet när man byter arbetsplats. Birgitta och GladaKatarina skrev att man måste tillåta sig att gå vidare och ge det nya en chans. Det var väldigt klokt. Det tycker jag att jag gör och det är väl egentligen så att jag har aldrig umgåtts med arbetskamrater privat. Hur väl man än trivs ihop så räcker det ofta med att ha kul på arbetsplatsen tillsammans. Men om man har trivts bra på jobbet och haft kul tillsammans så vore det ju trevligt att träffas någon gång då och då. Nu finns det ju förstås undantag. Skogshuldran och jag fann varandra dag ett när vi började jobba tillsammans och har det väldigt trivsamt när vi gör nåt även privat.

Sen skrev Ann-Louise nåt väldigt klokt om huruvida det finns en gräns för hur många/mycket man egentligen mäktar med. Och har man ett jobb som jag där man ger och ger av sig själv till andra människor (barn mest då) så kan det vara skönt att få stänga in sig ensam i sin "grotta" när man kommer hem. Där har man ju dessutom familjen som kräver sitt.

Min kära mor har sagt att "riktigt nära vänner behöver man inte så många, men de man har ska man vara rädd om".

Min äldsta nära vän kom till min klass i trean. Sen fylldes det på med tre tjejer när vi var i 18-20 årsåldern. Det är dem som Lastbilstanten kallar för "Tösera". Igår var vi ute och käkade på en indisk resturang.

Det är en gåva att ha såna vänner där man helt och hållet får vara sig själv.