Jag har funderat på det här med ensamhet.

Ett mynt med två sidor.

Det är både av ondo och godo.

Självvald ensamhet är bra. Jag kan njuta av att vara helt ensam hemma och ha hela huset för mig själv.

Jag kan inte förklara vad det är men det är väl den totala kravlösheten.

Men jag skulle inte vilja ha det så jämt.

Det som är sorgligt och skrämmer mig är den icke självvalda ensamheten.

Vi bor i ett land där ensamma människor blir mindre ensamma genom att söka kontakt på nätet eller genom att ringa till okända människor såsom jourhavande präst ellr medmänniska.

Med ensamheten följer en annan viktig sak.

Bristen på beröring.

Forskare har kommit fram till att utan beröring så dör vi.

Idag går vi i allt större utsträckning till massörer och frisörer mm.

Det finns ett uttryck;  "Skin Hunger" - vår törst efter beröring.

Jag är rädd för att bli ensam och gammal. Rädd för att hamna på ett hem där frukost, lunch och middag är de enda händelserna på dagen.

Rapporterna från äldrevården idag är skrämmande. Tänk om man kunde lägga resurser på dans, taktil massage, någon som hade tid att prata och lyssna på de gamla och ta ut dem på en promenad så att de kunde få ett värdigt avslut i detta liv.

Forskning visar att vid beröring påverkas hela människan. Det som är mest påvisbart är att:

depression minskar, bättre näringsinlagring, bättre sömn, minskad smärta, ökad kommunikationsförmåga, förbättrad kroppsuppfattning, ökad initiativförmåga och framför allt en ökad livskvalité.

Är inte de gamla värda det?