Fick mig en tankeställare idag...och en aha-upplevelse.

Man får ju det ibland och det är väl nyttigt.

Jag ringde en kollega på min förra arbetsplats angående en kurs vi gick på i höstas.

- Jag saknar er, sa hon.

Umpf...sa jag som blev överraskad.

- Vi kanske skulle kunna ses, fortsatte hon.

Jag hängde på och föreslog ett par timmar på byns fik någon gång.

Det tyckte hon lät bra men inget blev bestämt.

Efteråt funderade jag på varför det blir så här varje gång jag har bytt arbetsplats. Jag släpper allt det gamla med arbetskamrater och allt vad det innebär.

Varför?

Är jag lat? Ointresserad? Autistisk?

Nä, inget av det.

Jag kan vara engagerad, intresserad och öppen för andra människor.

Så vad är det då?

Sanningen slog mig idag.

Lite sorgligt.

Jag tror inte att någon är intresserad av mig.

Herregud, lilla människa. Hur står det till med självkänslan, sa jag till mig själv.

Så jag har lite att jobba med......eller så får det va!