För många år sedan jobbade jag på ett litet dagis i en liten byhåla.

I köket jobbade kocken S.

Vi var lika gamla, det skiljde bara en dag på oss.

Jag slog mina lovar in på hans revir. Rörde lite i hans grytor och fällde

kommentarer om konsistensen på såser, krämer och dyligt.

Bara för att retas. 

Han lagade jättegod mat. 

Tidigare hade han jobbat på Hennickehammar, och för några år sen träffade jag honom på Loka Brunn.

En gång bjöd han på en fantastisk dessert. Jag bad om receptet och fick det, nedskrivet för hand.

Det är en guldskatt.

Ni ska få det.

Jag har inte lyckats hitta det på nätet. 

Håll till godo...

Gateau Monique

Botten: 

300 g mandelmassa

2 ägg

Riv mandelmassan. Blanda med ägg

Grädda i form med löstagbar botten i 200 grader ca 15 min.

Smeten:

250 g choklad. (jag blandar mörk och ljus)

3 ägg

3 dl grädde

1/2 dl kaffe

2 msk konjak (jag hittade essens i affären o blandade ut det med lite vatten)

Smält chokladen i vattenbad. Blanda i ett ägg och två äggulor, en i taget.

Rör i smaktillsatser.

Vispa grädde och äggvita (var för sig) och vänd försiktigt ner i smeten. Slå det på mandelbotten. Frys!

Njut!

 Eller som Gustav Svensson säger (i Svensson Svensson):

"Är magen glad så är människan glad!"

Min far var stor och stark

När jag var barn trodde jag (som så många andra barn trodde om sina fäder)

att han var starkast i världen.

Min far var duktig på mycket.

 En utmärkt kock.

Vilka köttbullar han kunde göra.

Och petit-choux kransar.

En duktig konstnär. Han målade i olja, kunde smida och skulptera i trä och lera. Jag fick sitta modell när han gjorde mitt huvud i lera.

Han rökte pipa och jag minns att jag tyckte om doften. Borkum Riff med whiskey-smak.

Han byggde båtar också. 

Vilka somrar man har haft. 

Nu finns han inte mer.

Men han har lämnat spår efter sig.

Jag har en smidd ljusstake som han har gjort. Jag tänder de tre ljusen och han är hos mej.

Den dagen han begravdes kom det ett telegram från min svåger.

Han hade skrivit den här dikten som väldigt väl beskriver min far:

En bra karl

med väldiga nävar

som ömsint smeker världen

aldrig färdig

alltid på väg

mot erövring och behärskning

en bra karl

en bra far

ur tiden

att minnas

med tacksamhet

och saknad

Alf Nilsson 1974

I september är det 35 år sen han lämnade oss.

Älskade pappa, jag saknar dig så.

Jag skrev igår att jag i år tänker låta mej inspireras av andra människor. Det finns en klok person till som har skrivit böcker i ämnet.

Just nu läser jag Nisse Simonsons "Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra".

Han skriver bl a om ett fenomen som jag och vännen F har diskuterat  när vi går våra promenader. Hur man blir bemött beroende på hur man ser ut. Vilken skillnad det gör om man ler och ser glad ut eller inte.

Jag har provat och upplevt skillnaden. Allt blir mycket roligare om man själv ser lite gladare ut. Man får blickar och leenden tillbaka på stan och i affären får man fortare hjälp bara man ser positiv ut.

Nisse S bekräftar detta i sin bok:

" Det finns äkta och oäkta leenden. Det lär enligt vetenskapen finnas arton oäkta leenden. Det äkta skiljer sej från det falska genom att en ringmuskel som inramar ögat drar ihop sig. Den muskeln styrs utan kontroll av vårt medvetna jag. Signalen går direkt från vår gamla känslohjärnas lilla mandelkärna: amygdala."

 Så årets utmaning blir att hitta det äkta leendet bland de arton falska. Kanske det inte blir så svårt om man följer Nisses råd:

"Det går att tänka sig lycklig genom att låta bli att tänka sig olycklig"

Lycka till...

Jaa... då var det ett nytt år då...

Jag nosade på bloggen vid två tillfällen förra året. 

Tänkte att i år ska jag ge det en chans. Min kära vän och inspiratör Skogshuldran har nog fått mej att vilja lite mer. 

Visst är det härligt att ha människor som inspirerar en till att vilja göra saker. 

På alla möjliga sätt. Det finns även människor som inspirerar mej till att INTE vilja göra saker...sånt som känns fel t ex. I år har jag tänkt att låta mej inspireras av Stefan Einhorn. Han verkar så klok. Tänk om man kunde få träffa honom... Han var förresten med i ett program med Fredrik Lindström. Då diskuterade de att allting man gör räknas. Alltså...det är inte tanken som räknas utan handlingen...allt man gör har betydelse.

Jag ska även låta mej inspireras av Emelie Cajsdotter. Hon har varit i tv och pratat om sin bok "Alla kungens hästar". Fick den av min ömma moder i julklapp.